Gamla mönster och nya gränser: Om ramfaktorer och klassrumsinteraktion

Abstract

I fokus för den här artikeln är frågan om klassrumsinteraktion och dess inramning. Den ramfaktorteoretiska ansatsen i Urban Dahllöfs och Ulf　P. Lundgrens arbeten utgör en utgångspunkt som kompletteras med antaganden om att undervisning inrymmer ett visst mått av flexibilitet och att processen konstrueras i själva praktiken. En annan utgångspunkt är det läroplansteoretiska begreppet

inramning hos Basil Bernstein. Vi försöker visa hur inre ramar för undervisningen konstitueras i interaktionen i klassrummet. Vi försöker också jämföra klassrumsin-teraktion från 1973 med motsvarande verksamhet drygt 20 år senare. Konstruktio-nen av inre ramar bygger på analyser av turtagning vid samtal och av lyssnande som en förutsättning för möjligheten att tala. Sådana aspekter av undervisningen utgör inramningar som konstitueras efterhand och är alltså inte på förhand givna. Vidare undersökte vi interaktionen för bänkarbete och hur denna bygger på vem man som elev arbetar tillsammans med, ett förhållande som inte heller det är givet på förhand. I båda fallen av analyser kan vi se hur det sker en fortgående inramning av undervis-ningen efterhand som processen fortgår. Vad gäller jämförelser mellan klassrums-interaktion under 1973 respektive 1993–95 finner vi att arbete individuellt eller i smågrupp är en verksamhet som dominerar under 1990-talet men som i stort lyser med sin frånvaro under 70-talet. Eleverna har större möjligheter att själva bestämma hastighet och turordning i arbetet. De har däremot, i likhet med 70-talets lektioner, små möjligheter att bestämma arbetets inriktning eller att ställa upp kriterier för bedömning av arbetet. Vi kan här tala om en svagare inramning av undervisningen, men bara i procedural betydelse.