Svenskans ägandeverb i typologiskt perspektiv

Abstract

Föredraget är tänkt som en överblick av mina egna studier om ägandeverb i svenskan som publicerats på engelska (Viberg 2002a,b, 2010, 2012), men nya data presenteras också, bland annat från KORP och OPUS (Subtitles, Europarl). Samtidigt utgör studien ett exempel på beskrivningen av svenskans lexikala typologiska profil (Viberg 1990, 2020, Viberg ed. 2006), som är relevant för tillämpningar inom språkundervisning och översättning. I den svenska SUC-korpusen som omfattar en million ord finns närmare 200 olika ägandeverb och fler finns i större korpusar, men främst kommer jag att beskriva de fyra mest frekventa ha, få, ta och ge, som tillsammans svarar mot nära 85% av ägandeverbens textfrekvens. Betydelsen hos vart och ett av dessa verb bildar omfattande polysemimönster som även omfattar modala, kausativa och andra grammatiska betydelser (se även Ramnäs 2006, Rawoens 2008 samt Nolan et al 2015). Ägandeverb hör till de mest utförligt beskrivna verben inom den typologiska forskningen men det semantiska fältet Ägandeverb behandlas vanligtvis inte samlat utan snarare verb för verb (HA: Heine 1997, Stassen 2009, GE: Newman 1996, 1997; Bouveret 2021. FÅ/GET:  Lenz & Rawoens 2012). Verb med betydelsen TA och GE har hög frekvens i alla europeiska språk men utanför Europa finns språk som saknar en direkt motsvarighet (se exempelvis Marketts el al 2022, Reesink 2013). Verb med betydelsen HA har i europeiska språk normalt rank nr 2 (efter VARA) om verben ordnas efter sjunkande frekvens. HA saknas dock längst i väster (keltiska språk) och i öster (finsk-ugriska språk, ryska). Verbet få är språkspecifikt och saknar en direkt motsvarighet i många europeiska språk.