Om skriftspråkstypiska syntaktiska strukturer hos barn: Exemplen ha-bortfall och mediala adverbial

Abstract

Hur går det till när barn börjar använda syntaktiska mönster som vuxna huvudsakligen använder i skriftspråk och inte i talspråk? Finns den grundläggande strukturen i barnens grammatik redan tidigt i deras läs- och skrivutveckling (eller t.o.m. innan utvecklingen börjar), eller lärs själva möjligheten in mycket senare än så? I (1a–b) nedan visar jag två syntaktiska mönster, som hos vuxna är klart mer frekventa i skriftspråk än i talspråk. (1a) innehåller ett exempel på ha-bortfall: ett finit hjälpverb hade är utelämnat och bisatsens huvudverb (fetstil) står ensamt. (1b) innehåller ett medialt adverbial; tidsadverbialet (understruket) står precis före satsens huvudverb, istället för sist (eller först) i satsen (om mönstrens frekvens i tal och skrift, se Andréasson m.fl. 2004 respektive Sangfelt 2023).

• Jag hörde att du tappat bort din katt. (jfr (…) att du hade tappat bort din katt)

1. Hon hade i tisdags tappat bort sin katt. (jfr (…) tappat bort sin katt i tisdags)

I mitt föredrag presenterar jag en studie av ha-bortfall och mediala adverbial hos barn i tre åldersgrupper: till och med 6-årsåldern (talspråk), 9–10-årsåldern (nationella prov i svenska åk 3, skriva) och 12–13-årsåldern (motsvarande nationella prov åk 6). För ha-bortfall visar jag att åtminstone 9–10-åringars grammatik verkar identisk med vuxnas, även om mönstret (i deras skriftspråk) kommer att öka i frekvens med åldern. Vissa mediala adverbial påträffas redan hos 3-åriga barn, men mönstret förändras ändå på ett kvalitativt sätt: fler semantiska kategorier verkar kunna placeras medialt ju äldre barnen blir.