Språkligt återbruk genom reanalys: Den historiska utvecklingen av inte från negerande pronomen till negation

Abstract

Inte, som i dag är svenskans vanligaste negation, har en gång varit ett negerande pronomen, änkte (SAOB, inte, 1933). I fornsvenska är äy (’ej’) och äkke (’icke’) de vanliga negationerna (Collin & Schlyter, SSGL, 1827:384; Wessén, 1965, §64 s. 93f), medan änkte (’inget’) främst fungerar som attribut, som i (1a), eller objekt, som i (1b). Det finns emellertid sällsynta fall där änkte fungerar som negation, som i (1c).

1. tha haffwir thera siæl enkte liff                                         (MBIB:32)
2. enkte githir han hællir vndirstandit                                  (MBIB:42)
3. Nu biuþær han hanum æncte ræt                                    (ÖgL, RättB 33)

I fornsvenska finns också ambiga fall med änkte, som i (2), där det inte är möjligt att på syntaktisk grund avgöra vilken funktion änkte har, eftersom änkte står där ett negerat objekt eller en negation kan stå. 

1. ath didrik jnte talade om borgomestara radit ællir theras doma       (ATb, 1:171)

Studien syftar till att kartlägga hur änkte som pronomen har reanalyserats till en negation i svenskans historia och hur utvecklingen förhåller sig till Jespersens cykel, som beskriver hur nominala led genom flera steg reanalyseras till negation i många av världens språk (Jespersen, 1917:9–11). Vår förstudie visar att andelen ambiga fall ökar från ca 20 % i äldre fornsvenska till ca 30 % i yngre fornsvenska, och vi vill pröva hypotesen att ambiguitet inte enbart är en förutsättning för utan också en orsak till reanalys (Rosenkvist, 2022), samt utreda om en viss typ av predikat ger upphov till ambiguitet (Breitbarth, Lucas & Willis, 2013).