Om svenskans genuina hållbarhet som förverkligats i översättning

Abstract

I mitt föredrag tänker jag anknyta till det ursprungliga begreppet av hållbarhet som kommer från skogsbruket och gäller en 1700-tals idé om hur man kan uppnå tillförsel av timmer ”så att det ska finnas en kontinuerlig, stadig och outhållig användning av den” (Grober 2007: 7). Betraktat på detta sätt blir principen av hållbar utveckling lika strävan efter att finna balans mellan användning och bevarande av naturens resurser, till och med för framtiden (Grober 2007: 5). En viktig del av principen blir då också återvinning. Det som avkastas ska återkomma till ekosystemet så att dess funktioner inte utmanas. Samma kan påstås om det svenska språket i bruk.

I föredraget ska jag ta itu med frågan på vilket sätt hållbar utveckling av svenskan –  en kontinuerlig, stadig och outhållig användning av språkets strukturer via deras återvinning – har kommit till uttryck i A. Bodegårds översättningar av W. Gombrowicz två verk: Vigseln (1995) och Trans-Atlantic (2017[2009]). Jag ska bevisa att detta har förverkligats därför att Bodegård i sina översättningar har realiserat en av den polska författarens grundläggande litterära antaganden som gäller återvinning av det gamla i språket. Samtidigt har han lyckats att utvidga Gombrowicz kreativa inställning till språket genom att bruka specifika svenska språkstrukturer som försvann i den språkhistoriska utvecklingen men kanske kommer att bli element av standardsvenskan i framtiden (Josephson 2007). Man kan alltså hävda att A. Bodegård bidrar till att förnya svenskan genom att tillämpa principen av hållbar utveckling inom språkets område.