Mellan empowerment och disempowerment – koordinerande arbete för utrikes föddas etablering på arbetsmarknaden

Abstract

Att öka sysselsättningsgraden för utrikes födda män och kvinnor samt utveckla samverkan mellan åtta kommuner och Arbetsförmedlingen var utgångspunkten för ett regionalt arbetsmarknadsprojekt med finansiering från Europeiska Socialfonden (ESF) som författarna följt och utvärderat. En nyckelposition för att iscensätta dessa målsättningar hade så kallade koordinatorer, professionella som genom sitt koordinerande arbete hade och har kontakt med arbetssökande individer och relevanta omgivande myndighetsaktörer. Syftet med den här uppföljande studien av den genomförda utvärderingen är att öka förståelsen för ambitionerna, innehållet och konsekvenserna av det koordinernade arbetssättet för de arbetssökande och för de omgivande myndighetsaktörerna och deras mål. Vi bygger vidare på och relaterar vår studie till tidigare forskning om aktiveringspolitik och särskilt till studier om integrations- och etableringsinsatser för utrikesfödda på arbetsmarknaden. Teoretiskt relaterar vi vår analys av det koordinernade arbetssättet till empowerment och disempowerment som begrepp och idéer för att rama in och förstå dess målsättningar, innehåll och konsekvenser för individer och omgivande organisationer. Vidare analyserar vi det koordinerande arbetssättet för de arbetssökande i relation till omgivande organisatoriska och politiska ramar som präglas av olika bitvis sammanfallande och konkurrerande institutionella logiker. Metodologiskt bygger studien på intervjuer med så kallade koordinatorer, företrädare för kommuners arbetsmarknadsenheter, lokala och regionala arbetsförmedlingskontor samt för projektledning. Materialet har reducerats och kodats med hjälp av en kvalitativ och tematisk innehållsanalys. Vårt resultat visar bl.a. att det koordinerande arbetssättet utmärks av flexibilitet, tillgänglighet och relationsskapande som utgör exempel på en logik av empowerment. Detta är förutsättningar som skapades tack vare den projektbaserade formen, men som nästintill omöjliggörs i den ordinarie linjeverksamheten då ärendeantalet per handläggare ökar markant. Dessa omständigheter liksom aktiveringspolitikens paternalistiska inslag gör att det koordinerande arbetets ramar också präglas av en logik av disempowerment.